Helt pretentiöst ska jag försöka mig på en nystart här, här och nu. Detta är första försöket, i skrivande sekund vet jag inte om jag kommer använda just dessa ord, men tänker ändå att jag vill vara mer direkt och rak än tidigare. Här hemma hos mig, i det rum, dit in alla är välkomna. Jag tänker dock spola svordomar.

Jag tog mig friheten att redigera, eller snarare radera, några av mina tidigare texter. Det gjorde jag inte för att försköna, mer för att vara just rak och tydlig. Resultatet blev en hyffsat spretig skara ordflak, men jag gillar dem. Tanken jag tänkte var också att allt före denna nystart får vara hur spretigt som helst, som en grund att bygga vidare på.

Jag har nu bestämt mig för att använda mig av det jag nu skriver, utan titel. Nu ska jag bara leta märkliga meningar och stavfel. Jag kommer snart tillbaka.

Nu är jag tillbaka, texten ovan är så när som orörd efter genomläsningen.

Makt...

Det regnar, regnar...

Jag är ute i skärgården, min tanke var att jag skulle åka hit ut för att skriva min sista uppsats för terminen. "Vart har makten tagit vägen? - konsumentmakt" är uppsatsens titel, tillika frågeställning.

Hur som helst finns det tusen andra trevliga saker att hitta på en regnig dag som denna, mer än att skriva på en uppsats. Jag håller mig dock till ämnet.

Det var en gång när jag var liten. Anni-frid Lyngstad visade sina kompostmaskar hos Stina Dabrowski i TV och hon väckte med dem mitt miljöintresse.

Tänk vilken makt en förebild har. Det är spännande att förstå hur människor kan påverka varandra. Jag undrar om jag kan påverka någon, om jag gjort det, jag hoppas att jag kan göra det. Jag önskar att fler människor såg hur nära makten är, över allt i livet. Vart har makten tagit vägen? Tycker den ska ta vår väg, din och min väg.

Vart har regnet tagit vägen? Tro mig, eller ej, men nu kommer solen fram.

Gud vad skönt, det går att räta upp saker och ting. Jag är en grön och fri medmänniska. Jag låter inte mig slås ner. Om vi inte låter oss slås ner har vi också kraft att hjälpa dem som inte har krafter nog.

Nu ska jag ut och plocka vitsippor och vattna min jordgubbsplanta.

Skevt...

Något skevar. Jag får inget sommarjobb, om jag inte frågar pappa. Det är inget fel på mitt CV. Det är inget fel på mig, det är inget fel på all mina kompisar, det är inget fel på alla oss som inte lyckas få ett sommarjobb.

Det skevar när fel saker kostar pengar. Det kostar mycket pengar att ge mig ett sommarjobb, inte för att jag kräver en hög lön, men för att vår stat kräver en hög lön. Det kostar däremot ingenting att förstöra miljön vi lever i.

Det är svårt att få ett hållbart samhälle när det är billigast att stänga ute och att smutsa ner.

Mål!

Vad vill du bli när du blir stor?
- Jag vill bli brandman.
- Jag vill bli filmstjärna.
- Jag vill jobba i affär.
- Jag vill bli astronaut.

När tiden sen går byggs murar, grävs gravar och släcks lampor. Varför flyttas inte berg, varför byggs inte broar och varför tänds inte stjärnor?

Det är svårt att bli stor. Vi lever i ett samhälle där det inte är självklart att vi ska förverkliga våra drömmar. Har vi tur växer vi upp under förhållanden som stimulerar oss, med föräldrar som har tid och skolor som ser oss.

Jag har haft tur. Jag har föräldrar som låtit mig följa mina drömmar, allt från teater till politik. Hur långt är egentligen steget där emellan, frågar sig kanske någon... Jag svarar, det handlar i båda fallen om att nå ut och att beslutsamt arbeta mot ett mål. Målet är dock inte alltid så tydligt som kan önskas.

Målet är att samhället ska värna om barnens drömmar om sina liv.
Målet är frihet, möjlighet och ansvar. Politiker har, som jag ser det, ansvar för att frihet och möjlighet ska ges till alla medmänniskor.

Alla medmänniskor har ett ansvar. Ansvaret handlar om att värna om varandra och om miljön. Utan ansvar för varandra och för miljön tillintetgörs friheten och möjligheterna.

Vad vill jag bli när jag blir stor?
- Jag vill bygga saker. Jag vill bygga hus, jag vill vara med och bygga samhället och jag vill bygga ett förtroende. Likt musik, ska allt detta byggas utav glädje.

Monument...

Jag har aldrig förstått mig på denna rivningshysteri. Det är väl märkligt hur människor som har mer, eller mindre, makt över det allmänna samhället gör allt för att skapa monument över sig själva. De tydligaste exemplen i vår moderna historia är rivningarna av de många stadskärnorna i Sverige under 1960- och 70-talen.

Idag strider maktens män och kvinnor om Slussen i Stockholm. Se, vilket ypperligt tillfälle för maktens personer att förändra stadsbilden, ett tillfälle att skapa något att bli ihågkommen för. Ja, att varsamt och förnuftigt underhålla och renovera rimmar illa med denna maktutövning. Nej, nytt, stort och monumentalt ska det vara. Åk till Rom och se Mussolinis enorma palats mitt i stan i anslutning till Forno Romano, ett tragiskt försök att överglänsa historien.

Vad ledde mig nu in på dessa tankar? Jag läste i Svensak Dagbladet "Riv Arkitekthögskolan och flytta skolan till Telefonplan, tycker Stockholms oppositionsborgarrådet Mikael Söderlund (m). (---) I stället för den grå betongbyggnaden vill Mikael Söderlund se ett nybyggt operahus på Östermalmsgatan." Jag undrar om Mikael har varit inne i detta hus, jag undrar om Mikael sett när det sveps i murgröna, jag undrar om Mikael varit på andra sidan huset.

Jag vill här med slå ett slag för det vackra och unika huset vid Danderydsplan, även kallat KTH-A. Jag vill också slå ett slag för en försiktig och noggrann renovering av Slussen.

http://www.svd.se/dynamiskt/stockholm24/did_12387414.asp

Batterier...

Jag kom hem till Stockholm sent i lördags kväll. Alla mina batterier var laddade efter en vecka i Oviksfjällen i Jämtland. Väl hemma i lägenheten i Saltsjöbaden var allt lugnt. Senare samma kväll tog jag Saltsjöbanan till Slussen och sen bussen vidare på stan.

Under den resans gång började jag känna mig lite trängd. Det var en mycket märklig känsla hur jag verkligen kände när batterierna började gå på högvarv just som jag kom in till stan. Kanske var det för att jag hade mina batterier fulladdade som jag upplevde detta så tydligt. I det vanliga Stockholmslivet går jag kanske på sparlåga för att säkerställa att de dåligt laddade batterierna ska räcka till kvällens hemkomst och TV-fotölj. Kan hända gör det att jag i vanliga storstadsdagars bestyr inte så tydligt märker energiåtgången på samma sätt.

Hur det nu än är med detta så har jag en stark längtan väckt i mig. Längtan och turen tog mig ut till barndomens skärgårdsö där jag nu sitter. Med en salstenta på fredag har jag dagar utan skolschema. Nu i min kaffepaus, eller kanske andningspaus, har jag en stund till dessa ord. Här på ön kan jag ladda mina batterier nu i några dagar.

Jag undrar dock, hur ska detta gå? Nu när jag blivit medveten om hur stark och energifylld jag kan vara, hur ska jag kunna fortsätta fulladda alla batterier? Nå, tänker kanske någon, Erik har en skärgårdsö att åka till, dit han alltid känner sig välkommen, det är ju hans andra hem, varför klagar Erik då? Egentligen klagar jag inte, jag undrar mer. Kan vi kalla det mitt enkla och ödmjuka försvar? Tack.

Jag undrar också över alla andra liv jag går tätt omkring inne i staden. Hur klarar Ni alla Er? Jag vet inte var någonstans och hur långt min längtan tar mig. Längtan finns till fjällen och skogaran i norr, längtan finns till öarna och havet i skärgården. Längtan finns också till det storslagna landet allra längst bort, längtan finns till de kulturella smältdeglarna ute i Europa.

För dagen blir jag i alla fall kvar vid min kaffekopp, så myckt vet jag. Jag vet också att Stockholm är fantastiskt. Nu i gnistrande vinterskrud, sen i prunkande sommargrönska. Det vet jag, det vet Pugh, det visste Monica Z och Beppe.

Smaken är som baken...

Smak.
Smaka.
Avsmak.
Avsmakning.
Smaklök.
Smaksensation.
Försmak.

Efter - i min smak - goda viner, god mat och i goda vänners lag igår kväll, så hamnade vi i en diskussion. Diskussionen handlade om smak. Tycke och smak. Vi tyckte olika. Det lilla samspråket handlade inte direkt om att övertyga varandra. Det handlade om ett vänskapligt meningsutbyte.

Liksom när jag köper ett par jeans, så handlar det om smak och passform när det kommer till vänskap. Fram på småtimmarna satt det fint med ännu ett glas i hand. Jag fann också hur vänskapen satt fint. Att vi tyckte olika och lyssnade på varandra stärkte känslan av vänskapen, eller passformen om Du så vill.

Smaken är som baken och gemensamheten finns i olikheten.

Slalom och lite till...

I det samhälle vi lever kan vi undra vem som bestämmer. Är det jag? Kanske Du? Vet Hans Majestät bäst, tro? Borde alla över, låt säga, 75 få styra samhället i den egenskapen av livserfarna medborgare?

I det land jag lever finns det möjlighet att bestämma vem som ska bestämma. Rösträtten kallar jag gärna för röstskyldigheten. Demokratin Sverige kan bara utvecklas och förädlas om alla deltar i de allmänna valen. Utöver detta kan jag prata med mina grannar på gården, jag kan stå på torget och tala, jag kan demonstrera, jag kan engagera mig i organisationer och jag kan bli politisk pionjär. Allt detta och mycket därtill kan jag ta mig för, allt för att påverka vem som ska bestämma, eller för att bestämma själv.

Ett lunchsnack kan ibland landa i en fras som; “jag kan ändå inte påverka, min röst är ingenting värd egentligen”. Vet inte vad i mitt blod som gör det, men jag är hetlevrad. Det finns saker som gör mig upprörd. När någon fördömer min åsikt och mitt tyckande som fel, eller mindre värt, brusar jag upp. När jag ser hur människor förgör den sköra planet som är förutsättningen för vårt, och andras, liv blir jag arg och ledsen. När en medborgare i detta land säger sig inte ha möjlighet att påverka sitt samhälle blir jag förbannad och frustrerad.

Som jag just nämnde så har vi allmän rösträtt i Sverige, det är ett ansvar. Ett ansvar som demokratin ger oss att förvalta.

Förmodligen är det så att jag är mindre klok än min mormor och sen “är det konstigt med” Lotta på Bråkmakargatan, hon “kan allting. Det förstås, inte slalom...”

Jag kan slalom och lite, lite till...