erikrosenberg

2007-04-13T21:46:00.000+02:00

Helt pretentiöst ska jag försöka mig på en nystart här, här och nu. Detta är första försöket, i skrivande sekund vet jag inte om jag kommer använda just dessa ord, men tänker ändå att jag vill vara mer direkt och rak än tidigare. Här hemma hos mig, i det rum, dit in alla är välkomna. Jag tänker dock spola svordomar.

Jag tog mig friheten att redigera, eller snarare radera, några av mina tidigare texter. Det gjorde jag inte för att försköna, mer för att vara just rak och tydlig. Resultatet blev en hyffsat spretig skara ordflak, men jag gillar dem. Tanken jag tänkte var också att allt före denna nystart får vara hur spretigt som helst, som en grund att bygga vidare på.

Jag har nu bestämt mig för att använda mig av det jag nu skriver, utan titel. Nu ska jag bara leta märkliga meningar och stavfel. Jag kommer snart tillbaka.

Nu är jag tillbaka, texten ovan är så när som orörd efter genomläsningen.

Makt...

2006-05-30T12:52:00.000+02:00

Det regnar, regnar...

Jag är ute i skärgården, min tanke var att jag skulle åka hit ut för att skriva min sista uppsats för terminen. "Vart har makten tagit vägen? - konsumentmakt" är uppsatsens titel, tillika frågeställning.

Hur som helst finns det tusen andra trevliga saker att hitta på en regnig dag som denna, mer än att skriva på en uppsats. Jag håller mig dock till ämnet.

Det var en gång när jag var liten. Anni-frid Lyngstad visade sina kompostmaskar hos Stina Dabrowski i TV och hon väckte med dem mitt miljöintresse.

Tänk vilken makt en förebild har. Det är spännande att förstå hur människor kan påverka varandra. Jag undrar om jag kan påverka någon, om jag gjort det, jag hoppas att jag kan göra det. Jag önskar att fler människor såg hur nära makten är, över allt i livet. Vart har makten tagit vägen? Tycker den ska ta vår väg, din och min väg.

Vart har regnet tagit vägen? Tro mig, eller ej, men nu kommer solen fram.

2006-05-15T12:26:00.000+02:00

Gud vad skönt, det går att räta upp saker och ting. Jag är en grön och fri medmänniska. Jag låter inte mig slås ner. Om vi inte låter oss slås ner har vi också kraft att hjälpa dem som inte har krafter nog.

Nu ska jag ut och plocka vitsippor och vattna min jordgubbsplanta.

Skevt...

2006-05-15T12:20:00.000+02:00

Något skevar. Jag får inget sommarjobb, om jag inte frågar pappa. Det är inget fel på mitt CV. Det är inget fel på mig, det är inget fel på all mina kompisar, det är inget fel på alla oss som inte lyckas få ett sommarjobb.

Det skevar när fel saker kostar pengar. Det kostar mycket pengar att ge mig ett sommarjobb, inte för att jag kräver en hög lön, men för att vår stat kräver en hög lön. Det kostar däremot ingenting att förstöra miljön vi lever i.

Det är svårt att få ett hållbart samhälle när det är billigast att stänga ute och att smutsa ner.

Mål!

2006-05-15T12:09:00.000+02:00

Vad vill du bli när du blir stor?
- Jag vill bli brandman.
- Jag vill bli filmstjärna.
- Jag vill jobba i affär.
- Jag vill bli astronaut.

När tiden sen går byggs murar, grävs gravar och släcks lampor. Varför flyttas inte berg, varför byggs inte broar och varför tänds inte stjärnor?

Det är svårt att bli stor. Vi lever i ett samhälle där det inte är självklart att vi ska förverkliga våra drömmar. Har vi tur växer vi upp under förhållanden som stimulerar oss, med föräldrar som har tid och skolor som ser oss.

Jag har haft tur. Jag har föräldrar som låtit mig följa mina drömmar, allt från teater till politik. Hur långt är egentligen steget där emellan, frågar sig kanske någon... Jag svarar, det handlar i båda fallen om att nå ut och att beslutsamt arbeta mot ett mål. Målet är dock inte alltid så tydligt som kan önskas.

Målet är att samhället ska värna om barnens drömmar om sina liv.
Målet är frihet, möjlighet och ansvar. Politiker har, som jag ser det, ansvar för att frihet och möjlighet ska ges till alla medmänniskor.

Alla medmänniskor har ett ansvar. Ansvaret handlar om att värna om varandra och om miljön. Utan ansvar för varandra och för miljön tillintetgörs friheten och möjligheterna.

Vad vill jag bli när jag blir stor?
- Jag vill bygga saker. Jag vill bygga hus, jag vill vara med och bygga samhället och jag vill bygga ett förtroende. Likt musik, ska allt detta byggas utav glädje.

Monument...

2006-04-16T13:19:00.000+02:00

Jag har aldrig förstått mig på denna rivningshysteri. Det är väl märkligt hur människor som har mer, eller mindre, makt över det allmänna samhället gör allt för att skapa monument över sig själva. De tydligaste exemplen i vår moderna historia är rivningarna av de många stadskärnorna i Sverige under 1960- och 70-talen.

Idag strider maktens män och kvinnor om Slussen i Stockholm. Se, vilket ypperligt tillfälle för maktens personer att förändra stadsbilden, ett tillfälle att skapa något att bli ihågkommen för. Ja, att varsamt och förnuftigt underhålla och renovera rimmar illa med denna maktutövning. Nej, nytt, stort och monumentalt ska det vara. Åk till Rom och se Mussolinis enorma palats mitt i stan i anslutning till Forno Romano, ett tragiskt försök att överglänsa historien.

Vad ledde mig nu in på dessa tankar? Jag läste i Svensak Dagbladet "Riv Arkitekthögskolan och flytta skolan till Telefonplan, tycker Stockholms oppositionsborgarrådet Mikael Söderlund (m). (---) I stället för den grå betongbyggnaden vill Mikael Söderlund se ett nybyggt operahus på Östermalmsgatan." Jag undrar om Mikael har varit inne i detta hus, jag undrar om Mikael sett när det sveps i murgröna, jag undrar om Mikael varit på andra sidan huset.

Jag vill här med slå ett slag för det vackra och unika huset vid Danderydsplan, även kallat KTH-A. Jag vill också slå ett slag för en försiktig och noggrann renovering av Slussen.

http://www.svd.se/dynamiskt/stockholm24/did_12387414.asp

Batterier...

2006-03-09T08:49:00.000+01:00

Jag kom hem till Stockholm sent i lördags kväll. Alla mina batterier var laddade efter en vecka i Oviksfjällen i Jämtland. Väl hemma i lägenheten i Saltsjöbaden var allt lugnt. Senare samma kväll tog jag Saltsjöbanan till Slussen och sen bussen vidare på stan.

Under den resans gång började jag känna mig lite trängd. Det var en mycket märklig känsla hur jag verkligen kände när batterierna började gå på högvarv just som jag kom in till stan. Kanske var det för att jag hade mina batterier fulladdade som jag upplevde detta så tydligt. I det vanliga Stockholmslivet går jag kanske på sparlåga för att säkerställa att de dåligt laddade batterierna ska räcka till kvällens hemkomst och TV-fotölj. Kan hända gör det att jag i vanliga storstadsdagars bestyr inte så tydligt märker energiåtgången på samma sätt.

Hur det nu än är med detta så har jag en stark längtan väckt i mig. Längtan och turen tog mig ut till barndomens skärgårdsö där jag nu sitter. Med en salstenta på fredag har jag dagar utan skolschema. Nu i min kaffepaus, eller kanske andningspaus, har jag en stund till dessa ord. Här på ön kan jag ladda mina batterier nu i några dagar.

Jag undrar dock, hur ska detta gå? Nu när jag blivit medveten om hur stark och energifylld jag kan vara, hur ska jag kunna fortsätta fulladda alla batterier? Nå, tänker kanske någon, Erik har en skärgårdsö att åka till, dit han alltid känner sig välkommen, det är ju hans andra hem, varför klagar Erik då? Egentligen klagar jag inte, jag undrar mer. Kan vi kalla det mitt enkla och ödmjuka försvar? Tack.

Jag undrar också över alla andra liv jag går tätt omkring inne i staden. Hur klarar Ni alla Er? Jag vet inte var någonstans och hur långt min längtan tar mig. Längtan finns till fjällen och skogaran i norr, längtan finns till öarna och havet i skärgården. Längtan finns också till det storslagna landet allra längst bort, längtan finns till de kulturella smältdeglarna ute i Europa.

För dagen blir jag i alla fall kvar vid min kaffekopp, så myckt vet jag. Jag vet också att Stockholm är fantastiskt. Nu i gnistrande vinterskrud, sen i prunkande sommargrönska. Det vet jag, det vet Pugh, det visste Monica Z och Beppe.

Smaken är som baken...

2006-01-29T23:07:00.000+01:00

Smak.
Smaka.
Avsmak.
Avsmakning.
Smaklök.
Smaksensation.
Försmak.

Efter - i min smak - goda viner, god mat och i goda vänners lag igår kväll, så hamnade vi i en diskussion. Diskussionen handlade om smak. Tycke och smak. Vi tyckte olika. Det lilla samspråket handlade inte direkt om att övertyga varandra. Det handlade om ett vänskapligt meningsutbyte.

Liksom när jag köper ett par jeans, så handlar det om smak och passform när det kommer till vänskap. Fram på småtimmarna satt det fint med ännu ett glas i hand. Jag fann också hur vänskapen satt fint. Att vi tyckte olika och lyssnade på varandra stärkte känslan av vänskapen, eller passformen om Du så vill.

Smaken är som baken och gemensamheten finns i olikheten.

Slalom och lite till...

2006-01-09T22:11:00.000+01:00

I det samhälle vi lever kan vi undra vem som bestämmer. Är det jag? Kanske Du? Vet Hans Majestät bäst, tro? Borde alla över, låt säga, 75 få styra samhället i den egenskapen av livserfarna medborgare?

I det land jag lever finns det möjlighet att bestämma vem som ska bestämma. Rösträtten kallar jag gärna för röstskyldigheten. Demokratin Sverige kan bara utvecklas och förädlas om alla deltar i de allmänna valen. Utöver detta kan jag prata med mina grannar på gården, jag kan stå på torget och tala, jag kan demonstrera, jag kan engagera mig i organisationer och jag kan bli politisk pionjär. Allt detta och mycket därtill kan jag ta mig för, allt för att påverka vem som ska bestämma, eller för att bestämma själv.

Ett lunchsnack kan ibland landa i en fras som; “jag kan ändå inte påverka, min röst är ingenting värd egentligen”. Vet inte vad i mitt blod som gör det, men jag är hetlevrad. Det finns saker som gör mig upprörd. När någon fördömer min åsikt och mitt tyckande som fel, eller mindre värt, brusar jag upp. När jag ser hur människor förgör den sköra planet som är förutsättningen för vårt, och andras, liv blir jag arg och ledsen. När en medborgare i detta land säger sig inte ha möjlighet att påverka sitt samhälle blir jag förbannad och frustrerad.

Som jag just nämnde så har vi allmän rösträtt i Sverige, det är ett ansvar. Ett ansvar som demokratin ger oss att förvalta.

Förmodligen är det så att jag är mindre klok än min mormor och sen “är det konstigt med” Lotta på Bråkmakargatan, hon “kan allting. Det förstås, inte slalom...”

Jag kan slalom och lite, lite till...

Vita vidder...

2006-01-07T13:14:00.000+01:00

"Fjällen ska ha en hög grad av ursprunglighet vad gäller biologisk mångfald, upplevelsevärden samt natur- och kulturvärden. Verksamheter i fjällen skall bedrivas med hänsyn till dessa värden och så att en hållbar utveckling främjas." Detta mål har Sveriges regering satt upp som ett av sexton miljömål.

Sveriges land har befolkats i olika perioder från olika håll och av olika folkslag. 35% av Sveriges landyta kallas Sameland och befolkas delvis av Samer. "Samerna är ett av världens ursprungsfolk. Gemensamt för dessa folk är att de levt på samma plats genom historien, före det att länderna invaderats eller koloniserats."

Miljömålet "Storslagen fjällmiljö" berör den del av landet som utgör hemorter för det samiska folket. Vilka kopplingar och konsekvenser har rikspolitiken för denna del av landet?

I och med regeringens miljömål tas ytterligare hänsyn till samernas del i det svenska samhället, menar regeringen. Detta, för samernas del, i väntan på ett beslut rörande ILO-konventionen. "Kulturmiljövärden, särskilt det samiska kulturarvet, bevaras och utvecklas."

Under punkten "Storslagen fjällmiljö" återfinns samerna vid namn nämnda två gånger. Detta i en text på sju sidor. Dock återfinner läsaren begrepp som kulturmiljö, kulturvärden och kulturturism med betydligt högre frekvens. Som ursprungsbefolkning ser jag samerna som en stor kunskapskälla rörande just fjällmiljön. Jag hade gärna sett ett uttalande om denna ursprungsbefolknings kunskap om en miljö som av dem brukats genom historien. För att komma till klarhet om hur den unika fjällmiljön ska bevaras krävs ett samtal och utbyte av erfarenheter och kunskaper. Detta mellan samerna, andra brukare av jorden i norra delarna av Sverige samt den svenska staten. Dessa kopplingar bör i mitt tycker tydligt framgår i ett styrdokument, så som det rörande de svenska miljömålen.

Ett synsätt där den lokala nivån naturligt kopplas till de ovanliggande nivåerna är ett måste. För att lösa det som i vissa fall leder till infekterade konflikter krävs det mer hänsynstagande till de lokala och regionala nivåerna.

Samerna väntar, med viss spänning kan jag anta, på ett beslut rörande ILO-konventionen. Vad den faktiska innebörden för Sverige och hela landets befolkning skulle vara med en ratificering är oklart. Norge har, som land med samisk befolkning, skrivit under ILO-konventionen. Sveriges regering inväntar utredningsresultat innan en eventuell underskrift bli aktuell. Hur Finland och Ryssland, som de övriga länder med samisk befolkning, ställer sig till konventionen vet jag ej. Dock vet jag att de inte ännu skrivit på ILO-konventionen.

Regeringen utger sig inte för att lösa denna fråga i sitt dokument "Svenska miljömål - ett gemensamt uppdrag", men som titeln anger så handlar det om att ett arbete måste genomföras gemensamt. Så långt håller jag med. Samernas liv levs naturligt i vad de kallar Sameland, detta land vilket delar av "Svenska miljömål - ett gemensamt uppdrag" direkt berör. Den största bristen finner jag i frånvarande av ursprungsbefolkningsaspekten i dokumentet. Jag menar att hade Sverige drivit en tillfredsställande ursprungsbefolkningspolitik hade regeringens dokument "Svenska miljömål - ett gemensamt uppdrag" sett mycket annorlunda ut.

Var svensk medborgare bör känna till hur befolkningen i landet lever, i Sameland, i Stockholm, i Småland, på Gotland och i Rosengård. Först då kan vi förändra samhället till något hållbart och levande.

En världsbild - en bild av smultron, chokladkakor och alkoholister...

2005-11-10T18:12:00.000+01:00

Hur uppfattar vi oss själva och vår omvärld?

Som barn ser vi på vår värld mer, eller mindre likadant. Barnet är det centrala i en begränsad omvärld. Ganska snart skiljer sig dock vår syn på välden åt från varandras.

Växer kanske bilden sig allt starkare att jaget är navet i universum, vilket kan utvecklas till en egocentrisk världsbild? Byggde barnet med lego och mekano, kanske leder det till en syn på världen med teknikens under som lösningen på vart problem? Eller tillbringade barnet sin mesta tid vid TV-apparaten, med tron som vuxen att media är makten och sanningen? Är jorden ett sandkorn i en öken, ett äpple i en trädgård, eller hela universum i evigheten? Att formulera sin personliga världsbild är inte alldeles lätt. Människan kan fråga sig vad som är meningen med hennes liv, hur ser hon på världen? Kanske är meningen med livet att kunna skapa sig en hel världsbild, och där med något som kommer att kräva en lång tid av livet för att klaras av?

Jag lekte med lego som liten och jag tyckte om att se på TV. Jag plockade också smultron på strån. Det var och är fortfarande ett kärt nöje och stor njutning för mig. Jag är uppvuxen nära naturen, skogen och havet. Jag kommer ihåg att när jag kom in till mormor i Stockholm tyckte jag att alla vägar var fula och att det var synd att de var i vägen för husen och alla de som gick på trottoarerna bredvid.

Lika mycket som jag var skrämd av männen som satt utanför Obs-stormarknad i Handen, undrade jag var de bodde, bodde de där uppe i skogen, det måste vara kallt där på vintern...

Första gången jag köpte något själv var när jag var fem år gammal, jag hade fått en krona av pappa och när vi åkte för att handla i ICA-butiken där vi bodde ställde jag mig före mamma och pappa i kön, med en Rigi-chokladkaka i handen. Blått papper runt en liten chokladbit i min hand och en krona till människan i kassan på ICA. För mig var det en stor känsla att få handla för min första egna peng, något som jag minns fortfarande.

Var vill jag nu komma med dessa tre bilder? När jag sett mig omkring hemma, på ön Muskö, i staden Stockholm, i landet Sverige och i ute i den stora världen har jag sett all möjlig natur, många människor och mycket pengar. Dock har jag inte sett jorden från ovan, men jag har sett stjärnor, månen och solen. Dessa himlakroppar övertygar mig om att något stort finns där ute. Dock undrar jag vad människan ska med alla köpta chokladkakor, om hon inte kan få ett glas saft till, av det renaste vatten? Jag undrar vad alla dessa chokladkakor skänker mer än en liten mättnad när människor slåss och dödar?

Jag är övertygad om att vi behöver jordens natur, människans pengar och människors samvaro och omtanke för att jorden ska fortsätta snurra omkring i det stora som finns där ute. Människan besitter en enorma kraft, det är min övertygelse. Om denna kraft kanaliseras rätt, genom att människan värderar sig själv, sina tillgångar och sin natur som lika mycket värda, så skulle världen kunna snurra stolt ut i det stora lång tid framöver.

När jag sett mig omkring har jag hittat ett begrepp som för mig beskriver detta bra, begreppet är Ekohumanism. Ett begrepp som beskriver de tre delarna: ekologi, ekonomi och humanism. Begreppet innebär också att vart ett av dess tre delar är varken mer, eller mindre värt än de andra två. Därför kallar jag mig för ekohumanist, en ekohumanist som undrar över meningen med livet.

Vattenfall är otroligt vackra

2005-10-24T14:57:00.000+02:00

Vattenfalls ”Vision för en hållbar utveckling”

” Vattenfalls vision är att vara ett ledande europeiskt energiföretag. Att vara ett ledande företag innebär att vara "Nr ett för kunden", samhällsekonomin och miljön och att aktivt bidra till utvecklingen av hållbara energilösningar för framtiden. (---)

För att (---) försäkra oss om att arbetet uträttas på ett hållbart sätt, har vi utvecklat styrande koncerndokument som återspeglar koncernledningens syn på attityder till både miljö- och sociala frågor.

(---) Vi gör detta genom att aktivt främja en effektiv och miljöanpassad energiförsäljning i de länder där företaget är etablerat (---). Vattenfall har förbundit sig att stödja och respektera FN-initiativet "Global Compact" och att följa OECD:s riktlinjer för multinationella företag. ”

Vattenfall är ett helstatligt företag. Vattenfall säljer och producerar energi i hela Norden, i Tyskland och i Polen. De röstberättigade i Sverige lägger sin röst i riksdagsvalen. Det, eller de parti som sedan hamnar i regeringsposition tillsätter styrelse och VD för Vattenfall, regeringen sätter också mål och krav på företaget, det handlar om allt från miljö, till jämställdhet, samt självklart rent driftsmässiga direktiv. En röst i riksdagsvalet styr hur, och av vem, ett multinationellt energibolag som Vattenfall styrs.

Företagsnamnet och energiproduktionen här i Sverige förleder oss lätt att tro att de fossila bränslena inte utgör någon betydande del av Vattenfalls totala energiproduktionen. I Tyskland, Vattenfalls näststörsta marknad, utgör dock kolkraften strax under 82% av den totala energiproduktionen och i Polen är kolkraft den uteslutande kraftproduktionsverksamheten. Knappt 82% av den elektricitet Vattenfall producerar, kommer från kärnkraftverk, eller från fossila bränslen. Knappt 18% av elektriciteten från Vattenfall är så kallad grön el. Den lilla felmarginalen mellan dessa siffror utgör den samlade vind- och solkraft, samt övrig energiproduktion, som avfallsförbränning.

Enligt den svenska regeringens direktiv håller Vattenfall minst sex ordinarie styrelsemöten under ett år. Vid minst ett av dessa möten ska styrelsen på dess dagordning behandla punkten "Säkerhets- och miljöfrågor gällande Vattenfalls kärnkraftsverksamhet".

"Vi arbetar förebyggande och vidtar åtgärder för att minska vår miljöpåverkan samt analyserar i förväg hur nya verksamheter kan påverka miljön." Med den policyn köper Vattenfall än större andelar av polska statliga kolkraftverk, samt bryter mer ny mark för brunkolsbrytning i Tyskland än vad som sedan återställdes.

Vattenfall har, som ovan visas, flertal formuleringar kring begreppet hållbar utveckling i styrdokument och redovisningsmaterial. Dock visar siffror och handlingar att statliga Vattenfall till största del inte arbetar med förnyelsebar energiproduktion, den så kallade gröna elen.

Ett statligt ägt företag kan motiveras genom möjlighet till insyn och direkt påverkan och styrning inom ett område, som samhället gemensamt kommit överens om har ett sådant behov. Möjligheten finns att från statligt håll tydligt styra, och ställa om till ett hållbart samhälle med hjälp av ett statligt energiföretag. Ett samhälle med en grön miljövänlig utveckling när det gäller energiproduktion och förbrukning. Dessa möjligheter skulle kunna rättfärdiga ett statligt energiföretag. Om nu inte dessa möjligheter tas tillvara av en regering och därmed även ett statligt företag, bör denna företagsform bibehållas?

Avgörandet på området har de röstberättigade i Sverige. Rösten styr om ett statligt företag ska finnas till, och hur det i så fall ska skötas.

För att nå en hållbar samhällsutveckling krävs det att dessa maktkanaler synliggörs och utvecklas. Så länge nu ett företag som Vattenfall är i statlig ägo är det statens och regeringens uppgift att arbeta i en genomskinlig och informativ form.

Ett steg i rätt riktning är dock att medborgaren och konsumenten har möjlighet att välja bort det statliga alternativet, till förmån för andra producenter. Ett alternativ är en grön producent som Kraft&Kultur. Kraft&Kultur tillhandahåller vind- och vattenkrafts energi.

Flera av de små gröna energibolagen erbjuder sina varor och tjänster till lägre pris än satliga Vattenfall.

Frågan ställs så: borde inte ett statligt energibolag tillåta sig att eventuellt minska sin kundkrets, i en omställning från en traditionell icke hållbar energiproduktion, till en ny och grön produktionsform för ett hållbart samhälle och en ekonomisk vinst i längden? Med ovannämnda ”vision för en hållbar samhällsutveckling” upplevs det som ett måste.
Ingenting hindrar sen detta statligt ägda företag att sedan växa, till ett ledande energiföretag i Europa, en ledande grön energiproducent.

Att hitta visioner för en hållbar samhällsutveckling i Vattenfalls informationsutbud och företagets verksamhetsbeskrivningar är inte svårt, tvärt om. Dock anser jag att ovannämnda siffror och uppgifter, från Vattenfalls egna redovisningsdokument, lämnar många frågor och utrymme för diskussion kring detta begrepp och Vattenfalls verksamhet.

Måndag, måndag

2005-06-06T22:25:00.000+02:00

Det finns få lediga dagar som är så sköna, som de lediga måndagarna. Det har varit en barfotadag i gräset och på verandan, nu är det en barfotakväll på trägolv och på varm stenläggning framför kaminen. Jag är hemma i skärgården på ön jag kommer från.

Lugn kan komma ur så mycket. Lugnet har kommit till mig här under de senaste dagarna. Nu kan jag prata om lugnet efter stormen, psykiska lugnet efter känslostormen. Det är ett behagligt lugn, om än jag är väl medveten om att det inte är något evigt bestående. En uppgift för människan måste vara att finna lugn och ro. Jag tror detta är tydligt sammanlänkat till lycka, mening, förståelse, eller vad vi nu må kalla det.

Att vara tillfreds på olika plan. Jag kan vara tillfreds, min familj kan det med, min ö jag nu befinner mig på, Stockholmarna, Svenskarna, Européerna och tänk om så en dag vår planet var tillfreds med sin jord. Till fred. Ja, att hitta vägen till fred. Vilka väldiga ord. Jag tror dock vi bör ta tag i våra små tankar och idéer och se vad de ger. Detta för att så småning om kunna se större ting och eventuellt kunna ta i dem.

Hur allt börjar med att jag för min del kommit tillfreds med min tillvaro denna vecka. Nu kan jag ta tag i ytterligare något, så bygger jag mina dagar.

Från det ena till det andra

2005-06-05T12:23:00.000+02:00

Hur saker kan betyda mer, eller mindre.

I trosdags tänkte jag på drivkraft. I en stund av nästintill avund tänker jag; vad ligger bakom detta jag nu nästan känner avund inför? Förmodligen, och som oftast, mycket hårt arbete. Ibland år av slit och ekonomiskt hårt pressad situation. Jag menar att en stor materiell framgång och ett sådant välstånd kommer inte från ingenstans. Denna korta stunds avund vänder jag instingtivt till motivation, jag vet att jag kan om jag vill. Är jag villig att arbeta jag nå dit jag vill. Nu när jag ser mina egna ord här ovan ler jag åt hur naivt det låter, men jag tror att det är tvärt om. Begrunda bara mitt tidigare söndagsinlägg; han kämpade mot mycket och många, men tog sig framåt, det vi gråter över nu är att en sån man inte får nå längre, men han hade drivkraft, det vill jag lova.

Jag funderar över var denna drivkraft kommer ifrån. I trorsdags kom jag fram till att mycket ligger nog i hur jag levt mitt liv hittills, med mina föräldrar, min bror, släkt och nära vänner. Alla de har lärt mig att vi kan och fått mig se vilken kraft det bor i mig och i andra människor.

Är det så att de som inte ser dessa krafter och stannar vid avundet inte fått den näring som krävs? Jag kan tro att det är så. Här kommer då någon sorts ideologisk slutsats tror jag; för de som inte har fått tillräckligt med näring ska understödjas och näras av oss som närts och stöttats till dem vi är idag. Detta i sig tror jag när oss än mer.

Något som till en början tänkts handla om kraft, drivkraft, handlade också om näring. Så ser jag det. Det är min övertygelse. Denna övertygelse kan få mig till så väl gråt, som skratt, i stunder då jag inte når fram med mi tanke. Jag hoppas och önskar att jag ska kunna bli förstådd av många fram över, det är mitt mål och inför detta känner jag drivkraft.

Söndag, söndag

2005-06-05T12:10:00.000+02:00

En kyrkodag som denna, tänker jag på mitt senaste kyrkobesök, det var i fredags. Den lilla skärgårdskyrkan var fylld till bredden. Kyrkobänkarna hade inte plats för mig och mina föräldrar, vi stod upp i två timmar. Två timmar av en kompakt sorg, och så mycket blommor. Prästen, som är en präst jag verkligen känner kan medla mellan mig och Gud, undrar hur det skulle vara om vi bara hade dem vi tycker om och håller av omkring oss, och slapp alla andra. Hur skulle det vara, skulle vi kunna känna sorg och glädje? Hur som helst är sorgen som fyllde kyrkan ingen rolig upplevelse.

En ung man, som levde och upplevde och kämpade. Han kämpade och klarade sig genom mycker svårt och hårt. En 22 april klarade han det inte längre, och vi hade och har det svårt att klara den motgången, den 22 april. Som den kloke prästen sa, han lever så länge vi lever, alla vi som var i kyrkan i fredags har fått en bit av honom att bära med, var och en på sitt sätt, så lever han vidare. Det låter enkelt, men jag har aldrig förstått de orden förrän prästen sa dem i fredags.

Tänk, en människa är inte stor. Säger man inte att jag kräver ett Fiaspelsbräde för att få plats stående på denna planet? Dock när en människa försvinner som inte tar mer plats än ett Fiabräde, kan det kännas som om hela universum blir tomt. Konstigt.

Sorg tror jag att det är.

Jag känner sorg med min bror och vill att han ska klara sig genom detta bra, hel och stark. Min bror och mina förldrar har jag, och i denna sorg känner jag verklig glädje över dem.

Att välja färg...

2005-06-04T18:52:00.000+02:00

...grönt har alltid varit en favvofärg. Blått med, gillar orange och ljusgult också. Grått klär mig bra. Vitt är inte så enkelt som det tycks vara, men jag väljer oftast vitt. Här väljer jag vitt. Jag hoppas alla de andra färgerna syns för Ditt inre.